I'm back, man

Bloggade i stort sett ingenting på den nya bloggen, eller den okända som efterträdde den, och jag saknade att blogga. Jag klickade mig randomly in på denna blogg för att, ja, jag vet inte riktigt? Randomly, som sagt. Jag insåg att jag verkligen saknade den här bloggen, och att jag känner mig mer hemmastadd här. Förhoppningsvis kan jag blogga mer och så här.

Ny blogg

Har flyttat min blogg hit. Kommer inte blogga här längre.

Enjoy.

Maybe there's hope

Jag vet inte vad det, eller riktigt varför, men av någon anledning kan jag plotta och tänka ut min story bättre på natten, när jag ligger i sängen och försöker somna. Kanske är det för att jag är "fast" med det, och inte har något annat att bli distraherad av (t ex. datorn, böcker etc.), men det gör mig grymt kreativ i alla fall. Istället för att somna brukar jag alltså komma på en massa uppkommande plot twists och dylikt, och det är lite awesome.

Igår (eller ja, idag, för det var typ 02.00 på natten) åstadkom jag en hel del. Jag kom på en helt ny tvist, en helt ny karaktär, lärde känna Adrian, Theodor och Diantha bättre, men särskilt Theo och Di. Det var förvånansvärt roligt. Kanske finns det hopp för Nytt Blod trots allt? Jag har dessutom kommit på två nya titlar till möjliga uppföljare (ska kanske sakta ner med planeringen lite? ^^). Halvblod, och Blodsband. Ordningen är jag inte helt säker på, det beror helt enkelt på the outcome av första boken.

Det har inte gått särskilt bra under lovet, eller december i allmänt, med skrivandet. Lov är aldrig bra för sådant, för man blir för lätt distraherad. På sätt och vis är jag glad att skolan börjar imorgon, för då kommer jag få mindre fritid, och på något konstigt sätt kommer jag kunna koncentrera mig mer på Nytt Blod. Samtidigt längtar jag ju förstås inte till att skolan börjar. För det första, det självklara: liksom, skolan, det säger ju sig självt. Sedan är det ju det där med att inom de närmsta två veckorna eller så måste jag traggla mig igenom Sprängaren av Liza Marklund. Nej, fy fan. Läste de första 34 sidorna eller så innan lovet, och nej, texten är knappt uthärdlig. Marklunds stil är bara outhärdlig, och deckare är hemska bara de i sig.

Och sedan är det ju det där med Nationella Proven (skriver man det med stora bokstäver ens?). Det kommer väl gå okej, antar jag, men ändå. Engelskan kommer garanterat gå bäst, för där är det bara att använda språket liksom. Svenskan blir väl sådär. Mer att tänka, verkar det som. Matten kommer faila totalt.

And then there's the most dreadful reason of them all: gymnasieansökan och sådan skit. Gah, det är så snart! Dreadful, dreadful, dreadful.

Aja, jag klarar mig väl, hoppas jag.

Btw, beställde lite böcker tidigare idag:

Jag vet, jag har redan en massa i bokhyllan att läsa (typ ... uppskattat 27 böcker?), men what the heck, jag vill ha dessa.

Idag, om exakt 11 månader, fyller jag 16

...och det har inget med detta inlägg att göra. Tror jag.

Min uppdatering är dålig, jag vet, men i mitt försvar så kan jag skriva att jag inte har några läsare, ingen som förväntar sig något, så yay :D

Läser just nu Clockwork Angel. Beredde mig för det värsta, så just därför är den faktiskt bra. Det känns lite som att läsa City of Bones än en gång, fast utan att veta händelseförloppet. Typ. Den är änsålänge inte totalt en kopia av CoB i alla fall. Än.

För övrigt, så har jag börjat skriva mer detaljerade outlines till Nytt Blod, som jag förhoppningsvis kommer igång med snart igen.

NaNo (L)

Satt och bläddrade runt bland saker, och öppnade dokumentet för den gamla Evigt Mörker, och slog upp en random sida. Måste bara dela med mig av ett citat:

”Jag har fortfarande mänskliga känslor, vad jag än gör; de försvinner inte. Innan, när du kom stormande in i mitt hem, med ilska och hat, och jag verkligen upplevde det, såg det, kände jag skuld. Jag såg hur det hela påverkade dig, ditt liv. Någonting som en människa råkade ut för på grund av mig, kände … känner jag skuld för. Inte för att du är en människa direkt… Jag har inte bevisat någonting alls för mig själv, mer än att jag fortfarande är mänsklig, och förmodligen alltid kommer förbli det.”

Det här får mig att sakna de där NaNoWriMo-dagarna, när jag faktiskt var inne i det här projektet. Jag måste in i det igen, för det börjar faktiskt locka.

Måste dock genomgå en jävla massa redigering först...

Gott nytt år!

Ja, gott nytt år!

Jag ser fram emot ett nytt år av bra böcker och annat kul. Ser dock inte fram emot gymnasiet. Skrämmande... I alla fall, jag räknade nyss ut att jag läst åttio böcker under 2010. Det är nice.

Jag har endast två nyårslöften, vilket är följande:

* Läsa mer, och mer, och mer.

* Komma igång med och avsluta Nytt Blod någon jäkla gång.

Whatever...

Började läsa Gone av Michael Grant igår, och herregud vad den påminner mig om The Tribe. Den är sjukligt lik egentligen, på sätt vis. Visst, The Tribe är mer realistisk, och Gone verkar ha någon mer sorts fantasy-känsla i sig. Men alltså, vilken nostalgi.

För det första är det ju det där med att de vuxna är borta och barnen styr och så, men ja, utöver det kan jag ändå inte sluta jämföra dem. Den här Sam, t ex., påminner mig sjukt mycket om Bray, bland annat, och någon tjej vid namn Mary påminner mig väldigt mycket om Salene, och till och med den där ungen "Computer Jack" som påminner mig om just Jack, vetenskapsmannen.

Alltså, vilka minnen jag har med den här serien. Jag kommer ihåg när jag först såg det på Barnkanalen: jag var ung (nio? Yngre? No idea), och fattade inte ett skit. Men det var i alla fall ett avsnitt från säsong ett, insåg jag senare. I alla fall, jag tror jag först började följa grejen under säsong tre, och åh, jag var fast. Jag var helt och hållet beroende. Om jag var på väg att missa ett avsnitt, var jag bara tvungen att spela in. Hade jag missat något hade jag blivit galen.

Kommer ihåg att jag verkligen ville ha DVD-boxarna en tid, och de var dyra, så jag sparade väl till dem, och alltså, det var tortyr. Lol. Nu har jag ju förstås alla säsongerna, och de står just nu rätt framför mig på en hylla.

Numera, under de fåtal gångerna jag tittar på det, kan jag dock inte hjälpa att märka det ibland usla skådespelet, störa mig på en massa karaktärer osv. Men jag älskar det fortfarande, ja, det gör jag. Jag kommer på mig själv med att fortfarande kunna alla replikerna i huvudet, men det gör faktiskt inget.

Eh, ja. Jag vet inte vad meningen är med den här texten? Weird.

<3